Kolonidagbok

Nu och då i skördetid

September, 2015 | Maud Andersson

Med äpplena vet man aldrig. Är våren kall och insekterna sena i starten, kommer busväder med regn och kraftig blåst och sprider äppelblommorna för vinden, kan man befara att det blir en dålig äppelskörd.

Så finns det ju andra glädjedödare som skorv och mask och annat elände som gör att blad och frukter skrumpnar på grenarna. Sammantaget kan vissa år ge ett ganska magert utbyte.

Jag brukar trösta mig med att ett dåligt äppelår ofta följs av ett gott. Ett där jag kan plocka glänsande mörkröda Ingrid Marie och stora felfria Cox Pomona och rada upp i äppelbackarna.

I min ärvda trädgård som jag lämnade för många år sen hade jag tio äppelträd. Det kunde bli många fulla backar som vi brukade ställa på rad i det septemberfuktiga gräset, beskåda och glädja oss åt.

De där backarna, hopsnickrade av morfar, saknade jag här i min koloniträdgård. Tills jag hade turen att hitta en annan händig man som på min beskrivning tillverkade nya. De är fiffigt uttänkta, stapelbara med plats för så där fyra gånger sex äpplen, beroende på storlek. Det är dags för dem nu.

Och för Görels äppelbok som följt mig genom åren och försett mig med härliga recept på mos, pajer, kakor och efterrätter som gör de goda äpplena rättvisa.

Vem skriver 2016 års Kolonidagbok? Kanske du?
Ett kort avsnitt varje månad maj-september, på ditt speciella vis.
Hör av dig!

 

Det som ilar bort
kan gömmas i ett versmått
för framtida bruk

 

Att ta över och ta hand om

Augusti, 2015 | Maud Andersson

I augusti har stockrosorna och de höga rudbeckiorna – här hos oss kallade koloniblommor rätt och slätt – för länge sedan vuxit mig över huvudet. Jag ser att jag behöver nya stadiga käppar att binda upp dem med, inser att de ärvda som grånat och blivit bräckliga med åren nu definitivt har tjänat ut. Somligt måste ersättas, annat kan, rätt omhändertaget, räcka i generationer.

När jag köpte stugan fick jag också ta över trädgårdsredskapen. Flera av dem hade säkert tjänstgjort i decennier. Spadar, krattor och hackor, räfsor och planteringsjärn, väl omskötta av sina tidigare ägare, kanske något försummade under en period strax innan jag kom. Men de gick att rengöra och putsa upp! De gamla gedigna redskapen är värda att ta hand om. De bär på så många historier, om odlarglädje och odlarmöda genom åren. Den lilla vackert slitna planteringsspaden av rostfritt stål med trähandtag är min favorit. Jag använder den varje dag. Må den ha evigt liv!

Ja, jag gillar att föreställa mig det koloniliv som levts här före mig. Medan vi renoverade stugan stötte vi på spår av år som gått. Under stugan, när den lyftes med domkraft, kom tre bruna ölbuteljer i dagen. Flasktypen försvann någon gång på 30-talet, trodde sig någon veta. Jag ser hur de töms där i solen vid stugväggen. Kanske av samma människor som planterade de första rosenbuskarna, bondpionerna, plommonträdet. Nu står flaskorna ovanpå ett skåp och berättar sitt kapitel i stugans historia.

Dimmorna lyfter
där bakom väntar dagen
ett oskrivet blad

Genom hundra års somrar

Juli, 2015 | Maud Andersson

Vi har ett rikt fågelliv och en speciell flora här innanför grindarna. Det är ett fredat hörn för både växter, människor och kryp. Mesar bygger i holkarna, rödhaken bor här.

Daggkåpa, lupin, klematis och kaprifol, liljor och gammaldags rosor blommar i de små trädgårdarna, och pioner av alla de slag. Det är en biotop där grannar har inspirerat varandra i över hundra år, skaffat samma sorts växter, bytt växter, blandat, tävlat lite med varann.

Hos mig hade en koltrast byggt och bott. Dess vackert formade bo föll i mina händer när jag som nybliven kolonist röjde i förrådet. Där, mellan planket och en stege som inte använts på länge, hade den placerat boet. Det har fått en egen hörnhylla nu inne i stugan. Nya koltrastar häckar alldeles i närheten, plaskar i mitt fågelbad och förgyller mina dagar med sin sång.

Rödstjärten är en annan karaktärsfågel på området. Först hör jag den. När jag hastigt tittar upp  mot ljudet från mitt ogräsrensande kan jag hinna se den. I en vid båge sneddar den bort mot nästa trädgård. ”Den röda blixten” har den kallats, ett passande namn.

Inne i den fallfärdiga stugan som jag köpte för tio år sen och runt omkring i dess närhet bodde humlor. Stora, många, dovt brummande. Som mjuka cellotoner lät det.

De passerade fritt genom springorna kring fönster och dörr, men några av dem hittade aldrig ut igen. De fick sopas upp och bäras iväg till ett skuggigt hörn av trädgården för att bli en del av kretsloppet. Efter stugrenoveringen tycktes humlorna ha försvunnit, men redan året därpå var de tillbaka till min stora glädje. De hör hemma här, i sommarens perfekta mix.

Ligustern blommar
stark honungsdoft i vinden
ett minne vaknar

Vem döpte rosor och akvileja?

Juni, 2015 | Maud Andersson

Varje år är jag ivrig att få se alla de självsådda blommorna sticka upp! Det blir hela tiden nya överraskningar. Några låter jag stå kvar där de själva placerat sig, andra kanske jag flyttar försiktigt.

Förgätmigejen, den äkta, är en riktig vandrare. Jag fick några småplantor av en granne och de rotade sig genast och bestämde sig för att stanna. Nu hittar jag dem på alla upptänkliga platser. I minsta lilla skreva där det finns lite jord kan de plötsligt dyka upp. Mellan den stensatta gångens plattor och ölandsstenarna vid stugdörren, i gruset långt utanför staketet.

En annan som villigt frösår sig är aklejan. Den är också skicklig i att blanda färger. Från den mörkblå som stod på plats från början och till den ljusrosa som jag också fick av en vänlig granne har det uppstått en hel palett av färgvarianter. Aklejan är en folkviseblomma. Den är en i buketten från den gotländska hagen och den vajar i aftonvinden genom aklejornas lid i Karlfeldts dikt.

Hur fick blomman sitt namn? Vem döpte rosor och akvileja? Att känna en blommas namn är en förutsättning för att man ska få en djupare relation till den, det har jag alltid känt. En allt rikare värld öppnar sig i takt med att jag möter nya blommor och lär mig deras namn. Jag tror att jag delar den upplevelsen med blomsterälskare genom tiderna. Det är bland dem man ska leta efter namngivarna förstås. Några av dessa är kända och har rentav fått ge sitt eget namn till blomman, men de allra flesta är okända. Jag tänker på dem när jag ligger på knä bland daggkåpa, myskmadra och hjärtansfröjd.

Vindstilla morgon
öppen grind för sommaren
nu stiger jag in

Trädgården den bästa medicinen

Maj, 2015 | Maud Andersson

Nu när en ny odlingssäsong just har börjat tänker jag på Ebba. Vi var grannar härnere i vårt gröna hörn av Lund i åtta år och hon gav mig många goda råd när jag kom hit som ny kolonist.

Hon hade mycket öppen jord på sin lott och där odlade hon både blommor och grönsaker. Hon klippte sina buskar i mjuka runda former, som bollar, och hon höll ogräsfritt som ingen annan.

Man stannade till och beundrade hennes höga japanska körsbärsträd när det blommade i maj. Det var och är fortfarande en sevärdhet. I en veckas tid står det där i all sin prakt, sen faller alla blombladen till marken där de lägger sig som en tät rosafärgad matta. Tills räfsan kommer och föser ihop dem och de körs bort till komposten.

Ebba hade själv planterat det där trädet en gång för många år sen. Plantan fick plats i cykelkorgen.

För Ebba var trädgården den bästa medicinen. Hon sa att det var den som höll henne frisk. Jag tror också att en trädgård kan fungera så. Att det är hälsosamt, ibland rent läkande, att ha en liten trädgård att arbeta och vila i.

Ebba fick glädjas länge över sin trädgård. Hon gick bort för ett par år sen, året innan hon skulle ha fyllt 90 år. In i det sista gick hon där och ansade. Jag ser henne sitta och ta igen sig en stund i eftermiddagssolen utanför sin rosafärgade stuga innan hon gick hem för dagen.

Vi bekantar oss
myskmadra, vallört, viol
varje vår på nytt